Äntligen vågar jag nu ropa helvetesveckan över. Magsjukan tog tag i familjen med full kraft och vi föll som furor. Först sambon som sagt, två dygn efter honom var det lilla frökens tur. Usch så jobbigt att vara så liten och spy så mycket.

Min beskärda del visade sig bestå av 40 graders feber i flera dagar som tillslut gav sig, då hade jag redan fått antibiotika mot ev infektion i livmodern pga skrapningen efter förlossningen. Sist ut var då lillebror och att vara så yttepytteliten och inte få behålla någon mat är ju direkt livsfarligt så han och jag fick finna oss i att söka akut. Varför måste det alltid vara så att de värsta sakerna händer söndagkvällar? Nåväl, vi fick tillbringa två nätter på USÖ, han i plastbalja och jag på tältsäng vilket inte direkt ökade på ryggstatusen.

Men nu är vi iaf hemma. Lilla fröken är fortfarande inte helt  hundra men kräkningarna har slutat. Nu ska hon bara börja äta och dricka igen efter en vecka, inte helt lätt att försöka få henne till det däremot.

Hoppas på bättring kommande vecka.

Och det firar vi på olika sätt, pappan med magsjuka och jag med att ramla utmed yttertrappen och slå i ryggen...

Lilla fröken firar med att göra sina föräldrar gråhåriga av trots och retstickeri medan föremålet för firandet är ett under av snällhet, äter och sover och höjer bara rösten vid blöjbyte eller andra icke-omtyckta sysslor.

I övrigt finns nog bara ett ord som sammanfattar det hela: Lycka!